Att fördela lasten mellan flera servrar blev med tiden nödvändigt då allt fler användare sökte sig till webbplatserna.
Den första lösningen utnyttjade tekniken att ha flera ipadresser som svarade på samma DNS namn. Ett något trubbigt förfarande som inte räckte så långt då DNS i sig är cachande och har relativt långlivad uppdateringscykel.
Ett annat alternativ kunde vara att låta en del av webbplatsen levereras av en annan server. Det löste iofs kanske kapacitetsproblem men nu ville man dessutom kunna ha redundans så att det gick att uppdatera sw och hw utan avbrott.
Lösningen blev att ha en dedikerad lastdelare framför webbservrarna, den kunde dessutom lastdela på nivå 7 d.v.s. skicka viss url:er till en server och andra till en annan utan att användaren såg det på hostnamnet. Flera servrar kunde även dela på lasten i särskilda pooler som kan byggas ut efter behov s.k. webbfarm.
Nästa steg blev att lastdelaren även hade redundans(aktiv/standby) samt cache inbyggt så att de bakomliggande servrarna inte behövde lastas ner utan kunde hantera varje unik besökares behov på bästa sätt.
När SSL kryptering blev defactostandard löstes även det av lastdelarens integrerade specialkretsar som gör beräkningsarbetet snabbt.
Lastdelare kan idag även fungera som IPv6brygga, sköta komprimering av filer för att minimera ”latency”, inspekterande brandvägg med regler anpassade efter den unika applikationens behov, virusskanning, Inloggningshantering, VPN etc.
Den är alltså en ovärderlig komponent för att lösa alla generella problem för företag som har behov av högsta möjliga säkerhet och redundans.